Plötsligt en dag....

(null)

Plötsligt en dag vaknar man upp och inser att det som hände mig igår, är någons historia idag.

På förmiddagens promenad genom byn, i vilken jag är född och uppväxt i, blev jag plötsligt nostalgisk och tacksam.

Tacksam för att den är en fin by, som genom "ungdomarna" fått nytt liv och genom ett fantastikt  engagemang av några eldsjälar fått sin historia förevigad i en bok. 

Det finns dock "historier" som INTE lämpar sig i just den boken...tänkte dela en med er här.

I mitten på 1960-talet föddes en skara kreativa och påhittiga barn i byn Bäck. Deras relativt kloka föräldrar uppmanade dem att inte leka på vägen, vid ån eller järnvägen, elda eller röka.

Alltså lekte vi på vägen, tjuvrökte vid ån, tävlade om vem som vågade stå kvar längts på spåret när tåget kom och eldade....vi älskade att elda!

Så mycket att vid ett tillfälle var nära nog att sätta hela nedre delen av byn i lågor. 

Då hade nog boken "Om byn där aldrig dörrarna stängdes" blivit annorlunda formulerad 😳🔥

Hos mina bästa kompisar fanns en lada på gården. Där gjorde vi det mesta man som barn INTE bör göra, i alla fall inte när vuxna ser....vi lekte faktiskt också kurragömma och fantiserade om snören som hängde i taket. Som sagt...vi var kreativa på ALLA sätt och vis!

Den här gången jag tänker extra mycket på var det dags att elda. Rediga som vi var lade vi tegelstenar i en ring runt elden...så att den inte skulle sprida sig. 

Vi missade dock den lilla detaljen att vi befann oss på höskullen. Med golv av trä...tack och lov gick detta upp för någon av oss, oklart vem...och åter tack och lov, mamman i huset tillkallades. 

Det gick bra den här gången också. Det gjorde oftast det. 

Vi förstod inte vidden av vår "lek" där och då...vårt konsekvenstänkande var liksom inte i harmoni med vår kreativitet. 

Jag minns inte om vi eldade mer efter det...och den gången fick vi brådis hem med svansen mellan benen. 

Noterat av Nina



Kommentera här: