Förebilder....eller man kan om man vill!

(null)
 
Nu har jag levt så länge att jag börjar förstå samband mellan tanke och handling på lång sikt.
Vad som är arv från föräldrar rent genetiskt, från uppfostran, vänners påverkan mm mm.
 
När jag var liten så min pappa alltid att jag inte skulle göra som han gjorde, utan som ha sa!
Det gjorde jag också oftast. I alla fall när han såg. Och i det stora hela annars också, enda upp i myndig ålder. Det hade med lydnad att göra...
 
Jag fick ofta beröm från mina föräldrar för saker jag gjort, att jag var duktig, dvs "dög" för det jag presterat. Å där föddes den "duktiga flickan".
 
Nåväl, det hade sina utmaningar att växa upp i den här  "uppfostansmiljön" och summa summarum blev ju resultatet rätt hyggligt. 
 
När jag sedan jag blev vuxen, som jag blev så fort jag fick chansen, flyttade jag hemmifrån, Typ tre månader efter min 18-årsdag. Ja, det fanns anledningar att "dra" så fort som möjligt, jag hade en längtan efter att leva självständigt, behövde helt enkelt bli föräldrafri.
 
Min stora längtan i livet var samtidigt att stadga mig, bilda familj och skapa min egen trygghet.
Mannen eller då pojken, som kom att bli den stora tryggheten i mitt liv hade jag redan som 16-åring träffat.
 
Vi levde ett väldigt präktigt och "vuxet" liv med arbete, halva grisar i frysen, he,kokt pölsa, hembakat, storkok, lingonplockning, städa och handla på torsdagar och inte allt för sena lördagskvällar redan i ungdomen.
 
Åren gick och jag kom in på en utbildning på Högskolan. Här träffade jag Kristina från Hudiksvall. Hon öppnade en ny värld för mig med sin filosofi "Vill man som kan man!"
 
I mitten på 80-talet handlade det då främst om ingredienser som krogen, vin, dans, sena nätter med efterfester (typ traditionellt studentiv)...när jag försökte slingra mig ur och åka hem till mitt väl utvecklade "svensonliv" med ursäkten "jag kan inte". Kontrade hon alltid med:
-Man kan om man vill!
 
Och så gick vi  jag på krogen!
 
Tänkte inte så mycket på det där och då. Men uttrycket har präglat mig mer än jag någonsin kunna tro. Idag har jag det sättet att tänka "med mig" i alla lägen...ja, fortfarande i samband med dans, vin och nattliv. Men verkligen inte bara i dessa sammanhang.
 
Så, tack Kristina!
 
Senare i livet kom Ingrid i min väg. Hon tog inte så allvarligt på livet. Hade ett rakt och frankt förhållningssätt och kunde vara brutalt ärlig. Hon tyckte att man inte alltid behövde krångla till allting. Ibland får man acceptera att saker och ting är som dem är. Hon månade om hälsan och alternativa "måbra-lösningar" både för sig själv och oss andra. Hon kunde och kan konsten att hitta den tolkning av BALANS som även präglat mitt förhållningssätt väldigt mycket genom livet.
 
Ingrid sade en gång på nittiotalet när jag var vid hennes sommarstuga.
- Här på bryggan vid sjön startar jag ofta min dag. Simmar, gör vattengymnastik och filar fötterna, sen när kvällen kommer äter jag något gott och tar jag ett glas vin. då blir det liksom en bra balans i livet.
Ingrid kan konsten att leva sitt liv genom att känna både inåt och utåt, på något sätt som tilltalar mig. Sen kan hon konsten att roa sig också. Herre min skapare med va roliga och tokiga partyn vi har varit på tillsammans.
 
Så Kristina och Ingrid. Tack för "man kan om man vill",  "balans i livet" och "man behöver inte krångla till det". Det har tagit mig till den jag är idag och bidragit till många såväl roliga som hälsosamma val i livet.
 
Noterat av Nina
 
 
 


Kommentera här: